Min flickvän och jag hade inte setts på flera dagar. Köket var städat. Badrummet och hallen likaså. Samma kväll skulle vi äntligen ses igen. Hon hade varit borta i åtta dagar. I en sekund längtade jag. I nästa skickade jag iväg det där SMS:et. Ett tråkigt meddelande som gav ett tråkigt svar.
Ett fullständigt meningslöst och innehållslöst utbyte – min förväntan och längtan var försvunnen.
Det här fick mig att fundera: gör vår konstanta tillgänglighet att vi stöts bort? Blir våra relationer ytligare i takt med att vi inte längre behöver umgås för att umgås?
Tänk en övergång till post. Långsamt och ickeytligt. Den i särklass långsammaste kommunikationstekniken, som i Danmark försvunnit och i Sverige blivit varannandagsbarn.
I hela sin form är det en motsats till SMS:et. I brevtexten förs allt in. Hur stressad du var vid skrivtillfället kan ses på handstilen och längden. Ett omsorgsfullt och kärleksfullt meddelande är finare, lugnare och rymligare. Det är permanent men också flyktigt.
Med brev behöver ord väljas mer omsorgsfullt. Men det hade också funnits tid att välja orden, för du sätter dig ner och skriver. Det finns också en möjlighet att vänta. I väntan kan också längtan växa fram. Det är någonting som är omöjligt med SMS:et. Läskvitton och normer gör att vi förväntar oss ett svar på direkten.
Digital post, eller e-post, kan fylla samma funktioner när det kommer till långsamhet. Det går dessutom att leka mer med formatet. Det är enkelt att klistra in bilder, länkar, ändra typsnitt och strukturera som man vill. Det är också en medveten handling att sätta sig ner och skriva iväg något. I sig självt är det ett ostressigt medium, även om arbetslivet och engagemangens alla Gmail-inkorgar gör sitt bästa för att undvika det. Här kommer det fram direkt samtidigt som stressen att få ett svar försvinner. Däremot finns det alltid risk att något försvinner bland alla hundratals kampanjer som företag skickar ut dagligen.
Går vi över till talad kommunikation har vi urmodern av de alla teknologierna: Den fasta telefonen. Ett medium för att stämma träff eller ha långa samtal. Ett medium med en inbyggd osäkerhet: kommer jag komma fram? Är personen hemma när jag ringer, eller inte? Men det är ett medium som i sig självt främjar gemenskap och utbyte på ett sätt som SMS eller mobiltelefon inte riktigt gör.
En av de stora reella nackdelarna med detta är att faktiskt viktiga personliga nyheter försvinner. En släkting som blivit sjuk? Det vet du inte först du kommer hem. Det leder också till en osäkrare situation för många på gatan som inte har privilegiet att känna sig trygga och hemma var de än går.
Vad leder det här oss till då? Kanske ingenting egentligen. Dessa medium har kommit, och de har kommit för att stanna.
Visst kan vi välja bort teknologierna, men vi kan aldrig välja bort vetskapen om dem. Världen är för evigt förändrad,