Jag minns tydligt vinterns höjdpunkter. När jag gick i låg- och mellanstadiet skapades en stor snödriva vid sidan av gympasalen. Där hade vi snöbollskrig, byggde fort och lekte som få. När skolan var slut spenderades mina vintrar för det mesta i en stuga i Trysil. Där var det ibland så mycket snö att vi inte kunde se ut genom fönstren. Jag minns fortfarande när jag byggde små gropar i sidan av snöbergen, satte in tunnlar och varför inte en liten planka. Där hade jag allt från butiker till bunkrar i snöbollskrig med min farfar och lillasyster. När jag skriver detta verkar snödjupet vara ungefär 30 cm. I julas såg jag bilder från stugan, där är det nu är helt och hållet grått.
Jag är ung. Bara 21 år. Men ändå ser jag: nyår och julen är inte vad de ska vara. Snön är inte här.
Det händer att vi studenter sjunger Hasse & Tages finurliga visa Ett glas Öl. Den här översättningen av visan är nu 55 år gammal. Den sjungs i glada och trevliga sammanhang. Men det är inte utan en viss underton av vemod. För er som inte är bekanta med texten, i stora drag undrar de om deras barn någonsin kommer få det så som de själva med ett hopp om att de i alla fall kan ta sig ett glas öl.
Frågor som fortfarande är kvar idag. Kommer vi ha potatis? Fläsk? Kor? Vatten? Blommor? Blad?
Peter Alestigs inledande kapitel i Världen som väntar föreslår att man ska föreställa sig ansiktet på sitt barnbarn. Det är julfirande, och första snön på tio år kommer ner. Ditt barnbarns första snöfall. Det är stycken som slår en klang på mina hjärtsträngar och jag blir nästan tårögd. Han går vidare med att beskriva hur skidsporten hotas. Vasaloppet ställer om för att kunna genomföras utan snö, och skidbackar byggs med konstgräs som ska “kännas som snö”. Jag ser det framför mig. En dystopiskt grå backe med döda träd och allmän misär.
Häromdagen sorterade jag bilderna på datorn och såg en bild jag tagit för flera år sedan. Den är på min farfar och lillasyster i full långskidsmundering. Farfar är svartklädd och trixar med sin stav, medan min lillasyster sätter på sig vantar i sin ikoniska röda jacka. Snön yrar omkring och blir nästan som små ljus i kamerans blixt. Jag kommer fortfarande ihåg lukten av kylan, knastret under fötterna. Turerna där jag ibland lyssnade på Michigan av Sufjan Stevens och turerna där jag försökte hålla igång en konversation med farfar, som alltid lyckades ligga lite före. Musiken och bilderna för mig ännu idag tillbaka till den här platsen. Känslan av att komma in i den varma stugan igen och få dricka saft och äta nyvärmda kanelbullar. Hade man tur fanns det våfflor med sylt och grädde. Tack vare farmor.
Om vi går tillbaka till idag, 30 december visar Dagens nyheters förstasida något som påminner om det där kapitlet jag läste. Det han varnade för slår in. Flera skidliftar och orter i Alperna stängs ner permanent. Fermeture définitive. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med snö för att hålla kvar verksamheten. Det kommer leda till mer pengar åt låg- och mellanstadieskolorna i området, men går ut över intilliggande verksamheter och skidkulturen. De går väl och utförligt in på vad klimatkatastrofen kommer göra med glaciärerna i området: 80-100 % försvinner. Samma gäller för Sverige. Kebnekajse är inte längre högsta toppen på grund av bortfallet av snö och is.
Klimatförändringarnas konsekvenser har beskrivits mycket bättre, och mer ingående av andra än jag själv. Det känns nästan futtigt att repetera de ord som blivit nästan till mos i mitt huvud. De väldigt allvarliga: Torkan. Översvämningarna. Stormerna. Klimatflytktingarna. Men också de som känns lite närmre, att snön försvinner. Att ölproduktionen hotas. Det är det som får ångestkänslan att tippa över till en om sorg och förlust.
Jag fortsätter läsa Peter Alestigs bok, med en liten självisk tår över det som jag inte kommer kunna uppleva i framtiden.
Om att de kära minnen som jag har fått av de som kommit före mig inte kommer kunna ges till nästa generation.
Att de kanske inte ens får ta sig ett glas öl.